SVERIGES BÄST BEVARADE SKIDHEMLIGHET

Åka skidor hoppar på tåget till abisko, fjället där pistmaskinen är såld, all åkning är offpist och åkarna förväntas ta lavinfara på allvar.

Dunk-dunk, dunk-dunk. Dunk-dunk, dunk-dunk. Det rytmiska ljudet från vagnarna som rullar fram över rälsen vaggar oss till sömns. Jag och fotografen Erik Leonsson befinner oss på nattåget mot Narvik. Men målet för resan är att nästa dag kliva av vid Abisko, den lilla dolda pärlan som de flesta annars bara swishar förbi på väg till Riksgränsen.

Vi har lämnat en gråbrun huvudstad som inte sett skymten av någon snö på nästan hela vintern, där de gråa molnen ligger lågt över hela staden. Strax innan vi klev ombord på tåget visade Erik stolt upp sitt bästa rese-hack. Han har fyllt toppen av skidfodralet med Pringles och pilsner från Melleruds. En så kallad bra start på resan. 

När vi vaknar upp nästa morgon är det blå himmel och vitt på marken. Nästan för bra för att vara sant. Sånt händer bara andra. Inte oss. Men nån gång ska väl turen vända. Efter lunch rullar vi genom Abisko och fortsätter till ortens andra hållplats vid starten av Kungsleden, Abisko Turiststation, belägen mitt i nationalparken som inrättades 1909 söder om Torneträsk.

Vi kliver av tåget med vår packning och går den korta biten över vägen från järnvägsspåren till STF Abisko Turistsation, som ska bli vårt hem för några nätter. Vandrarhemmet är fint placerat intill Torneträsk, Skandinaviens största fjällsjö, där mäktiga vita fjäll ramar in den vackra Abiskodalen.

Solen börjar dala när vi checkar in och möter upp våra vänner som redan är på plats. Lagom tills vi packat upp väskorna ringer mat och sov-klockan. Och när vi går mot anläggningens restaurang, Kungsleden, börjar det skymma ute. Kungsleden har blivit rekommenderad i Michelin White Guide varje år från 2012 fram till idag. Den KRAV-märkta restaurangen bjuder på en underbar middag gjord av fina lokala råvaror i form av ren och en fantastisk gratäng. Mätta och belåtna går vi tillbaka mot vårt rum för en tidig kväll. I morgon bjuds det på skidåkning för egen maskin.

Max Aronson, en av fem guider på STF, möter upp oss i lobbyn efter frukost nästkommande dag. Vi packar in oss i hans bil och rullar öster ut på Europaväg nummer 10. Med Torneträsk på vänster sida och järnvägen på höger.

– För över hundra år sedan började rallarna bygga järnvägen mellan Kiruna och Narvik, berättar Max som har historiehatten på sig. Man påbörjade byggandet av järnvägen på flera ställen samtidigt, det innebar att man var tvungen att ha en separat väg bredvid den faktiska järnvägen. Leden mellan Abisko till Rombaksfjorden i Norge användes för att frakta material och förnödenheter med häst och vagn till bygget, fortsätter han. Men idag används leden främst på sommaren för vandring. Och det är fint att cykla här också. Området har en fantastisk natur. En anledning för er att komma tillbaka i sommar, grabbar.

Grabbar och grabbar tänker jag. Vi är fyra småbarnspappor som passar på att njuta av egentid och det vi älskar mest, skidåkning. Jag har en dotter, Erik har två, Niklas har tre barn och Andreas har fyra. Max är väl runt 25 och mest grabb av oss i bilen. Men det är skönt att han ser oss som likar.

Efter 20 minuter saktar Max in. 

– Här är det, utbrister han och pekar över järnvägen. Dagens topp. Vi ska tura på en av de mindre kända topparna runt Abisko idag, Kaisepakte. Lyckligtvis har den för dagen dessutom bra och säkra snöförhållanden. Det är inte lika många som går upp här på Kaisepakte. De flesta som turar runt Abisko väljer kändare toppar som Nikkaluokta och andra som är längre bort.

Med skidor under pjäxorna och stighudar under skidorna börjar vår färd mot toppen för egen maskin. Vi går mellan två mindre sjöar mot Malmbanan där vi ska över och det blir lite bråttom att passera för att undvika tågen. Det är ingen graciös uppsyn när fyra mindre smidiga pappor i skidutrustning ska passera en järnväg. Jag, som går sist i ledet, ser på lång väg att jag inte kommer korsa spåren med värdighet om laggen ska vara kvar. Så jag kliver glatt ur dem och är först på andra sidan.

– Tågen som går här dras världens starkaste lok, berättar Max. De imponerande tågsätten är 750 meter långa, har 68 vagnar och en lastkapacitet på 100 ton per vagn. Det blir alltså 6800 ton per tåg som rullar här.

Han kan sin matte, Max. Vi skyndar vidare för att inte hamna under dessa 6 800 000 kilo, ja, jag kan min matte jag med.

– Loken som drar tågen här är rätt smarta. De har en speciellt framtagen motor som kan omvandla rörelseenergi till elkraft. När tågen motorbromsar 

i utförsbackarna efter Riksgränsen ner mot hamnen på norska kusten utvinns elkraft. Den sparas och driver tågen tillbaka till gruvan. Då är tågen lättare och det går åt mindre energi. En nästan energineutral körning av LKAB’s vagnar som sparar på miljön, berättar Max, som verkligen gjort sin läxa om tågen här.

Uppslagsverket Max tystnar, för denna gång, och vi passerar Rallarvägen innan marken under oss börjar luta uppåt. 

Vi höjer blickarna mot det vita böljande landskapet som breder ut sig under den blå himlen. Att det just skulle vara blå himmel den här dagen är ingen skräll. Abisko kallas ibland för »Det blå hålet«. 

Det kommer från väderfenomenet Föhneffekten, även kallat regnskugga. Abisko är Sveriges torraste plats med en årsnederbörd på ungefär 300 mm, lika lite som Gobiöknen. Medan Riksgränsen som ligger 3 mil västerut, längre upp i fjällen, får tre gånger så mycket nederbörd. Den fuktiga luften från Atlanten vid norska kusten i väster tvingas upp över bergen, kyls av och snöar ner på lovartsidan vid Riksgränsen. Därför är molnen väldigt tunna eller helt borta när de kommer till Abiskodalen och Torneträsk.

Efter ett par timmar i lugnt pappa-tempo når vi toppen. Jag slås än en gång över hur vackert det är här. Vi kliver ur skidorna och slår oss ner. Ur ryggsäckarna packar vi upp lunchen vi fick med oss från Restaurang Kungsleden under frukosten. Tror inte att jag ätit lunch med finare inramning, där vi sitter på 1200 meters höjd, med Lapporten, eller Čuonjávággi på nordsamiska, med sin majestätiska silhuett åt öster.

När det väl är dags att åka ner gäller det att välja rätt linje. Karakteristiskt för Kaisepakte är nämligen den branta bergskammen som reser sig nästan vertikalt vid toppen av berget som vetter mot Torneträsk. Ett stup som vi gärna vill undvika på vägen ner.

– Vilket stuuuuup?, frågar Niklas, när Max berättar planen för hur vi ska åka ner.

Med Max i spetsen åker vi skiers right i en lång och vid sväng på nordöstra sidan av Kaisepakte och rundar branten. I läsidan av berget där vi åker ner har all snö samlats och vi får magiska svängar på vägen ner som vi tackar Föhneffekten för. Glädjen bubblar i oss under varje skär och sväng på vägen ner. Skidåkning med vänner, så mysigt det är. Delad glädje.

Vi närmar oss bilen och dansen över Malmbanan går smidigare denna gång. Och Max hade rätt om att de som turar i trakten ofta väljer andra toppar. På hela dagen såg vi inte någon annan. Vi var fem man (Läs: fyra pappor och en ung guide) ensamma på hela berget. En alldeles lagom social distansering i början av en pandemi som vi inte hade en aning om hur stor den skulle bli, när vi gick där på fjället.

Kvällen avrundas med glada och trötta kroppar även denna gång på Restaurang Kungsleden som inte gör magarna besvikna. 

Nästa dag ska vi i gruppen dela på oss. Niklas och Andreas har bestämt sig för att fara till Riksgränsen. Medan jag och Erik stannar kvar i Abisko och spenderar dagen på Nuolja. Sveriges lilla La Grave. Ett berg. En lift. Och mängder av offpist.

Fallhöjden ligger på 500 meter och det finns inga pistade nerfarter. Liften som sakta glider upp de två kilometrarna över den täta fjällbjörken är en charmig och antik anordning från 1966. När jag och Erik kliver av första liften upp på toppen, 900 meter över havet, går vi in i Aurora Sky Station, med café och utsiktsplats för att framför allt beskåda norrsken, men även utsikten över Abiskos nationalpark. Men nu är det inte utsikten vi ska titta på. Vi ska träffa Moa Almqvist, dagens guide, tillika hon som gjort berget säkert denna morgon. Moa gick upp långt innan oss för att utföra skidpatrullens dagliga lavinsäkerhetsarbete.

– Sedan år 2000 har Abisko varit Sveriges lavincentrum, berättar Moa efter att vi hälsat och tagit en varsin kaffe. Många av Sveriges lavinexperter har börjat sin karriär på berget vi befinner oss nu. Det är ett väldigt noggrant lavinsäkerhetsarbete som utförs på Nuolja. Jag skulle tippa på att det är Sveriges säkraste berg.

Vi känner oss redan lite tryggare. Liften på vägen upp gav oss inte ett bästa första intryck efter att ha stannat ett par gånger.

– En del av patrullens arbete är att göra lavinprognoser och utföra lavinbekämpning på uppdrag åt Trafikverket. Europaväg 10 och Malmbanan på Nuoljas nordsluttning är den infrastruktur i Sverige som påverkas i störst utsträckning av laviner. Vi har hand om att se till att det inte rasar ner stora massor på järnvägen till Narvik. Gruvan förlorar rätt mycket inkomst om det inte går att köra där och tågen står stilla.

Så du har sprängt lite idag redan?

– Ja, vi har ju Sveriges enda Gazex-kanoner här. Det var inte så mycket idag. Men det är ju rätt mäktigt när man får spränga en hel bergssida, svarar Moa och ler. Vi gör ju annat också. Patrullen gör lavinprognoser genom att analysera snöläget utifrån väderdata samt genom att gräva snöprofiler i lavinområdet. 

Kaffekopparna är tomma och suget efter dagens första åk börjar göra sig hört. Vi går ut från toppstugan och jag slås än en gång av vyerna. Här är det fjällterräng och åter fjällterräng som gäller. Och vi är nästan ensamma även på detta berg. I väntan på första liften upp träffar vi Magnus Wörnert, pjäxgurun på Alpingaraget, i liftkön. Han och tre vänner är här dagen till ära för att åka. De bor i Riksgränsen men ville ha lite ombyte. Sen är det inga fler här. Det är vi sex glada gossar och ett helt fjäll för oss själva.

Ett fjäll där skidåkningen sker i två zoner. Antingen inom skidområdet, eller utanför skidområdet. Inom skidområdet arbetar skidpatrullen med att göra åkningen så säker som möjligt och skidområdet öppnar inte om det inte är en etta på lavinskalan. En bra dag kan du åka fritt runt stora delar av fjället och med 500 fallhöjdsmeter är varje åk olik det andra. Klart godkänd fallhöjd som ger Nuolja en tredjeplats i landet.

Våra åk börjar med några snälla svängar uppe på kalfjället, men går snabbt över i en synnerligen kraftig åkupplevelse. Lutningen är grym på sina ställen. Varenda sväng i offpisten är en njutning och kraftansträngning. Efter branten förgrenar sig ett hygge genom björkskogen, där terrängen flackar ut över naturliga pucklar. Första åket är fantastiskt och vi vill bara ha mer. Mer!

I liften upp berättar Moa att det är ett ovanligt bra år i år. Medelsnödjupet för mars brukar ligga strax under 60 centimeter. Men i år är det 169 centimeter. De västliga vindarna hjälper till med att ständigt fylla på med snö som sopar igen går-dagens spår.

Abisko och Nuolja lockar en smal publik av skidåkare på vinterhalvåret. De flesta på vandrarhemmet är här för att se och uppleva norrsken. Några är här för att gå på tur och åka längd. Vi träffar några skoterturister. Sen är det några få som är här för skidåkningen. Då är det inbitna åkare som söker ett skidäventyr. På berget litar man på åkarna och deras omdöme. Man sätter inte ut förbuds-skyltar, utan satsar på en aktiv patrull som ser till att åkningen är säker.

Moa tar oss med på fantastiska åk under hela förmiddagen. Det är nära till mjölksyra i pappalåren som skippat allt för många träningstillfällen det senaste halvåret. Lunchen på toppstugan är ett välkommet avbrott. Väl där ser vi nu att anläggningen fyllts på med åkare. Men det är inget vi märkt av. Fjället är så pass stort och åkningen är så utspridd att den räcker gott och väl till alla. När jag blickar ut över lokalen vågar jag gissa att ingen av de som är här saknar pistmaskinen som såldes för länge sedan.

Eftermiddagen fortsätter på samma bana. Moa visar oss över hela berget och hittar hela tiden orörd snö. En blank kanvas som vi målar med våra åttor.

Men med endast en lift och bara offpist kan det bli lite enformigt om man inte har lust att gå för egen maskin upp på topparna. Så det är tur att det är nära till annan skidåkning. Från Abisko är det endast sju mil till Atlanten. På vägen dit finns det flera anläggningar. Björkliden, Riksgränsen och till sist Narvik där skidåkningen sträcker sig ända ner i Ofotfjorden.

Under den sista liftturen upp för dagen sneglar jag och Erik mot väster. Vi undrar hur våra vänner Niklas och Andreas har haft det borta i Riksgränsen. Molnen där i horisonten skvallrar om att vi har det bättre här i liften med strålande sol i ansiktet och några minusgrader. Leende tackar vi både Föhneffekten och det blå hålet. Sen gör vi oss redo för dagens sista åk.

Tillbaka på vandrarhemmet får jag och Erik rätt i våra spekulationer.

– Man såg ju knappt skidspetsarna framför sig, muttrar Andreas.

– Hur har ni haft det?, frågar Niklas.

– Vill ni verkligen veta, svarar jag.

Den kvällen byter vi ut vandrarhemmets restaurang mot en liten utflykt till Riksgränsen och middag på Niehku Mountain Villa. Ett beslut som vi inte ångrar. Det blir en upplevelse som bjuder på unik arkitektur och kulinarisk magi. Patrik »Strumpan« Strömsten tar emot oss och bjuder på en kort guidning innan middagen. 

– Hotellet har byggts runt ruinerna av de gamla lokstallarna i Riksgränsen som inte varit i bruk sedan 1923. Den gamla muren skär rakt igenom hotellet och skapar en fin mix av gammalt och nytt, berättar Strumpan. Niehku betyder dröm på nordsamiska och Niehku Mountain Villa är verkligen en dröm.

Vi kan inte annat än att hålla med när vi slår oss ner och smakar på första tuggan.

Stora dunlika flingor faller sakta ner från den svarta himlen. Ja, så är det säkert någonstans. Men inte här. Det vore en lögn att påstå det. Vi är tillbaka i Abisko under en stjärnklar himmel och redo för sängarna efter ännu en smått fantastisk dag på vår weekend som ska avslutas kommande dag. 

Efter frukosten pratar vi med personalen i receptionen på vandrarhemmet och får tips om bra åkning för dagen innan nattåget hem.

Vi ger oss ut och korsar kanjonen som passerar Abisko Turiststation. Där följer vi ett turled en bit, innan vi viker av för att sick-sacka oss genom fjällbjörksskogen mot fjällets topp. När vi passerar trädgränsen tilltar vinden och vi bestämmer oss för att det får bli en kortare tur vår sista dag.

Abisko och inte minst Nuolja är ett unikt fjäll för offpiståkning. Det är långt ifrån Sveriges största skidanläggning. Det är inte heller Sveriges mest kända berg. Men å andra sidan är det inte heller en vanlig svensk skidort. Det är skid-Sveriges bäst dolda pärla.