FRÅN TOPP TILL FJORD

Transceiver, spade, sond och…flytväst. Allt på plats. Arctic Haute Route i Norge är en mycket speciell typ av flytande skidäventyr.

– Dude, heter du Dude?, frågar jag försynt med en viss avundsjuka i rösten när guiden presenterat sig.

– Ja, jo, men det stavas Doude.

Guiden Isaac, med rötter från Holland, har precis presenterat sig och sträcker över en lapp som kräver vår signatur och medgivande om att vi åker på egen risk. Jag skriver på och tittar in mot stranden. Det är inte med Fred Astaires elegans jag iklädd pjäxor stapplar ner för den rangliga ståltrappan på utsidan av fartyget M/S Nordstjernen. Vid ytan av Austnesfjordens vatten väntar en ribbåt som ska ta oss in till stranden av norra sidan av fjorden mitt på Lofoten. 

Målet för dagen är att tura upp på Sautinden, Piktinden och Pilan och åka ner. Något vi givetvis gärna gör på egen risk.

Prognosen inför resan har inte direkt piggat upp. Vänner och kollegor lägger ut bombmatta efter bombmatta på sociala medier med soliga bilder från Alperna. Och veckan innan vi ska till Lofoten för att starta vårat äventyr längs Arctic Haute Route ser vi hur tidigare resenärer lägger pudersvängar i solsken på väggarna av Senjas berg med Atlanten som bakgrund. Men både YR och SMHI lovar oss gråa dagar och rikliga mängder av regn. 

Meteorologerna visar sig få rätt. När vi lägger ifrån oss våra skidväskor på kajen och hälsar på den välkomnande personalen tilltar regnet och vi skyndar oss ombord på fartyget och gör oss hemmastadda i hytterna som ska bli vårt hem för de kommande dagarna. 

Motorn mullrar igång och skeppet lägger ut. Vi går upp på däck och tittar in mot land och ser hur Svolvær krymper bakom oss i takt med att nederbörden skiftar form till snöflingor. Meteorologerna kanske får fel ändå, tänker jag innan värmen inne på skeppet tillsammans med kockarnas middag lockar oss in till båtens salong.

För maten står kocken Gunnar Hvarnes med meriter från Bocuse d’Or, tillika coach för norska kocklandslaget. Även Fredrik Lundgren som var med och startade upp Noma 2.0 är med på skeppet. 

Tillsammans har de tagit fram en arctic cuisine-meny som lovar en matrevolution för våra smaklökar. Rätterna skapas av råvaror från över 30 lokala producenter som går att hitta längs vägen på vår resa mellan Lofoten och Tromsø. De vill att maten ska berätta historier från platserna vi passerar och visa vikten av att koppla aktiva upplevelser med natur och mat på högsta nivå.

– Nu till den roliga delen, säger Dude – förlåt Doude – och riktar skidspetsarna neråt.

Vi står på toppen av Pilan och tittar ner mot Austnesfjorden. Jag skymtar skeppet som ligger för ankare genom det lätta snöfallet. Metrologerna fick fel. Det har snöat hela natten och förmiddagen. Något vi är tacksamma för. Lagom tills att Isaac tar de första stavtagen och stakar sig fram spricker molnen upp och solstrålarna lyser på Nordstjernen framför oss. Vi andra 

i gänget gör honom sällskap på den öppna ytan över trädgränsen.

Det är med stora leenden vi stannar halvvägs ner för att låta benen vila lite. Det har varit en lång första dag och det bränner i låren efter att ha betat av 1 500 höjdmeter och en distans på 12 kilometer. Tankarna svävar iväg mot vad Gunnar och Fredrik har att bjuda på när vi kommer tillbaka.

Men först ska vi åka hela vägen ner. Ner till vattenbrynet där den ribbåt som körde oss in till stranden i morse möter upp oss.

Tillbaka på skeppet serveras vi kalla Nordlands pils och pannkakor med hjortronsylt. En form av afterski jag kan uppskatta efter en lång dag på berget.

Vi samlas runt guiden Isaac som har plockat fram kartor över Andørja, nästa stopp på vår haute route norr om Polcirkeln, och vi utforskar morgondagens toppar som ska bestigas. 

M/S Nordstjernen har fått sitt namn efter Polstjärnan, känd för att hjälpa sjöfarare redan på vikingatiden att navigera norrut.

Fartyget byggdes 1956 och genomgick år 2000 en omfattande renovering för att klara arktiska förhållanden. Det är vi tacksamma för då båten fint tar oss mellan fjordarna på vår arktiska haute route.

Vädergudarna är inte riktigt med oss på vår resa mot Polstjärnan. Prognosen tvingar oss till en kortare tur där vi istället stannar till på Hinnøya istället för Andørja. Ett beslut som visar sig vara helt rätt. Västliga vindar har fått all snö att lägga sig fint på östra sidan av Årbogstinden och Nattmålsheia, två toppar på Hinnøya, som blir våra mål för dagen.

Vi för skidorna framför oss i sick-sack-mönster upp mellan fjällbjörkarna. Nattens snöfall har lagt fyra decimeter torr snö som absorberar allt ljud. Jag hör min puls och andetag ackompanjerat av knarret från stighudar som möter det kalla torra mjuka underlaget.

Issac håller ett bra tempo som tillåter oss att samtala om allt mellan himmel och jord. Eller topp och fjord med tanke på var vi befinner oss. När vi kommer upp på andra sidan trädgränsen kan vi inte hålla oss. Snön vi precis spårat var för bra och avståndet mellan träden perfekt gles för att bara gå vidare. Vi river av stighudarna, gör oss redo och åker ner samma väg vi precis gått upp. Tystnaden mellan träden bryts av glädjetjut när den kalla snön slår upp i ansiktet på vår färd ner.

Face. Shots.

Efter en snabb matpaus är det dags att sätta på stighudarna och tura upp igen. Det gör vi gärna en gång till när vi vet vad som väntar oss.

Den här gången möts vi av tilltagande vindar när vi kommer upp på andra sidan trädgränsen. Vi viker av vår tur mot toppen och går på skrå genom en vit storm där det är svårt att se personen framför dig. 

När vi når lä från toppen ser vi vårt nästa åk. Dagens sista. Hela vägen ner till vattenbrynet av Tjeldsundet och ribbåten som ska ta oss ut till M/S Nordstjernen.

Dagen rundas av med ännu en fantastisk middag signerad duon Gunnar och Fredrik som lagar en gudomlig skrei till middag som smälter i munnen.

Sista dagen vaknar vi och möts av att vädergudarna är på bra humör. Solen skiner och Dude – förlåt, Doude – påminner oss om att valla ansiktet med SPF dagen till ära och berättar att vi ska åka med första ribbåten in till stranden redan klockan 8:00. Så det blir ingen långdragen frukost. Vi gör i ordning våra lunchmackor och packar ryggsäckarna. 

Så står vi där igen. Vid den rangliga ståltrappan på utsidan av M/S Nordstjernen redo att pjäxdansa ner till ribben som kör oss från Straumsfjorden in till Skjellvika på Kvaløyas södra sida.

Vi blir avsläppta på en vitklädd strand. Det visar sig att gårdagens snöfall smittade av sig här också. Vi stapplar oss fram på de hala stenarna som gömmer sig under snön. När vi hittar en fin plan yta vid trädgränsen hudar vi på och gör oss redo för resans sista topptur upp på Gråtinden via Kvitbergfjellet. Där vi lugnt och metodiskt går fram mellan de låga träden ser vi hur Nordstjernen sakta åker vidare in mot Straumsbukten. Det går lätt uppför. Solen ger oss extra energi medan förväntningarna på dagens långa åk stiger och gör att vi snabbt vill komma upp på toppen.

Väl uppe skingrar sig de sista molnen och vi slår oss ned för en lunchpaus på toppens platå samtidigt som vi nynnar på Drakes dänga Started from the bottom.

Från toppen av Gråtinden tittar jag ut på nått som måste vara en av de mest magnifika utsikter jag sett. Mot väster har vi Nordatlanten och milsvida utsikter av hav och åter hav, söder över har vi Senja och in mot landet blickar vi mot Tromsø och fjordarna runt omkring.

Efter en solskenslunch på toppen är det dags att börja röra sig ner mot fjorden. Vi har ett makalöst åk framför oss som har allt. Brant åkning, böljande åkning, öppna fält och gles skog. Glädjetjuten avlöser varandra och leenden utväxlas när vi då och då stannar till för att låta låren återhämta sig.

Terrängen planar ut och skogen glesnar när vi närmar oss vattenbrynet. Med hjälp av den sista farten vi har tar vi oss över vägen och åker ner till vattenbrynet. Skonar belagen, kliver ur skidorna och tar det sista steget till vattnet. Bokstavligt talat har vi gått upp och åkt ner från toppen av berget till botten vid fjorden. En helt fantastisk upplevelse och ett underbart sista åk.

Vi samlar oss en sista gång. Lägger skidorna på axlarna och går genom det tilltagande snöfallet. Vår sista transfer går mot Tromsø. Jag tänker tillbaka på allt jag upplevt de senaste dygnen. Naturen. Maten. Vyerna. Hjärtat skriker stanna, men flygbiljetten säger att det är dags att gå mot gaten. På andra sidan staden glider Nordstjernen ut från kajen. Dude är på väg mot nya toppar.