Är du sugen på att pröva swimrun? Tänk igen.

Tänk dig att det är sommar. Lata dagar i solen. Man anstränger sig inte så mycket. Dricker öl och vin till varje måltid. Eftersom det är sommar så äter man gott. Och det blir mycket av det goda. Gärna en glass om dagen också. Det var väl ungefär den uppladdningen jag hade haft inför tisdagen när jag, Tobias (killen med vit badmössa och nervöst leende på bilden ovan), fick äran att följa med på en träning inför Ö till ö.

Mitt under semestern när jag höll på att packa för en resa till Biarritz fick jag ett mail. Ville jag följa med ut på ett träningspass inför Ö till ö? Med på träningen, som arrangerades av Addnature, var bland annat Mikael Rosén som är förbundskapten i Öppet Vatten och har tränat vuxna simmare och triathleter sedan 2002 samt vunnit Vansbrosimmet tre gånger i rad, artisten Petter som körde Ö till ö förra året och galenpannorna Simon Börjeson och Rasmus Regnstrand som under tiden jag åt god mat och drack vin i Biarritz ägnade 10 dagar åt att simma och springa mellan Grisslehamn i Sverige till Åbo i Finland (mer om det kan ni läsa senare här på Epic).

Min första tanke efter att ha läst mailet var ”I helvete heller, det där hoppar jag gärna över”. Men sen tänkte jag att jag kommer säkert ångra mig om jag inte testar åtminstone. Hur jobbigt kan det vara? Sjukt jobbigt visade det sig.

Tidigare har jag bara simmat som längst i 50 meters-bassänger. När jag simmar så kör jag ungefär fyra till åtta vändor, 200-400 meter, och sen tar jag en klunk vatten. Vilar lite. För att sedan fortsatta simma igen. Nu skulle vi helt plötsligt kasta oss ut i vattnet och simma mellan öar i skärgården. Utan linor att simma mellan. Utan bottenlinje att följa för att hålla en rak linje i vattnet. Att första simningen dessutom var runt 1800 meter var ju inget jag såg fram emot. Det är ju lite längre än 400 meter om man säger så. Och inte ligger det fina linor mellan Stockholms skärgårds öar som man kan hänga sig och vila på när axlarna börjar ge upp. Dennis från Head lugnade mig dock och berättade att man kunde ju faktiskt kliva upp på båten som följde efter oss. Det är ju inget tvång att trötta journalister ska ta rygg på elitidrottsmän- och kvinnor.

Vi startade utanför Sandhamn på Sandön till höger på bilden ovan. Hoppade i plurret vid Västerudden och simmade Gråskärsfjärden mot Vindalsö där vi sprang en kort sträcka. Efter det simmade vi till Vånsholmen på Skarprunmarn.

Första simningen var också den jobbigaste. Dels så hade jag ju aldrig simmat på öppet vatten tidigare. Sen så tog det ett tag innan jag fick igång den inre kompassen. Jag andades på var fjärde armtag i början. När jag stack upp huvudet för att kolla läget så var jag långt utanför alla andra. Jag hade ofrivilligt svängt åt höger när jag andades. Efter det fortsatte jag med att köra andning på vartannat eller vart tredje armtag och kika upp lite då och då. Vid mitten fick jag byta till bröstsim för att vila lite och köra med benspark ett tag för att sedan fortsätta med crawl. Andra simningen gick bättre. Då hade jag kommit in i det hela och fått lite känsla för vattnet. Dessutom var det inte lika öppet vatten och några strömmar som störde. När vi kom till Vånsholmen var jag mer än slut. Där tog min resa slut. Axlarna värkte och ryggen hade kastat in och gett upp för länge sedan. Då var jag glad att jag hade en båt jag kunde kliva ombord på medan de andra fortsatte med att glatt springa 7 kilometer till över Skarprunmarn.

Efter att de andra avverkat ännu en simning tog vi båten tillbaka till Sandhamn och gick till Dykarbaren. Där blev det burgarlunch och kanske den godaste Hof jag någonsin druckit till det.

Redan på kvällen efter att jag provat på swimrun så kände jag ändå att det fanns något i det som jag gillade. Kroppen skrek nej, aldrig mer. Men hjärtat sa ja, mera. Jag har alltid gillat skärgården. Sedan 2010 har jag seglat runt minst en vecka varje sommar och njutit av naturen. Det här var ju en helt ny upplevelse. När man tittade upp och omkring sig glömde jag för en kort stund bort hur trött jag var. Hjärtat verkar vinna den inre kampen och jag tänker mjukstarta med att ställa upp i Ångaloppet nästa sommar. Men där får det bli sprinten. Helt galen har jag inte blivit. Än.