TOPPA SKIDFORMEN
Gå på topptur i Åre – ett äventyr som är lika jobbigt som ljuvligt.
Jag blickar upp mot den snöklädda toppen av berget framför mig. Tydligen ska jag ta mig dit upp för egen maskin. Utan lift. Jag sneglar ner på träningsklockans display som visar hur många kalorier jag har bränt. Noll. ”Det ska det bli ändring på”, tänker jag och öppnar ventilationen i grenen och under armarna på skalplaggen jag bär.
Jag befinner mig på Fröåtjärnen, Åre.
Målet för dagen är att gå på topptur. Jag har gått på tur en gång tidigare. Då gick vi inte hela vägen. Tog hjälp av liften för att komma upp en bit på berget.
Den här gången är det annorlunda.
Det här är topptur från grunden – och som träningsform. Skidguiden Philip Harlaut (storebror till Henrik som tappade byxorna i OS) ger oss instruktioner medan vi byter till skidor:
– Var noga när ni fäster stighudarna under skidorna. Se till så att ni inte får in snö mellan klistret och belägget under skidorna – för då kan de släppa.
Förra gången jag var på en topptur och gick med stighudar höll jag mig långt fram. Stort misstag. De som går i främre delen av ledet får spåra för alla bakom. Så denna gång håller jag mig längst bak i ledet.
Runt bröstet under kläderna har jag ett pulsband som mäter min (dåliga) dagsform. Jag har inte rört på mig på ett halvår. Då sprang jag Midnattsloppet i Stockholm och hade tränat hela sommaren. Klockan jag har runt handleden påpekar att jag borde ha rört mig lite mer, den liksom hintar om att man inte kan vila sig i form. Klockan ger mig feedback på min puls, hur långt jag gått och hur många höjdmeter jag har betat av. För mycket kläder har jag på mig också, tydligen. Solen tittar fram och jag måste ta av mig några lager för att inte bli för varm. Kläder som är blöta av svett blir mycket kalla på vägen ner, eller om du stannar upp för länge.
Vi går en ganska enkel tur på ett par timmar som slutar strax nedanför Lillskutan. Väl uppe har vi ett fint åk ner mot baksidan av Björnen framför oss. Precis det är vad jag gått och sett fram emot på vägen upp. Belöningen man får på vägen ner.
Låren lyder inte på en gång. De är fortfarande lite trötta efter passet att gå upp. Men efter några svängar kommer jag in i åkningen. Då går det bättre. Med breda leenden stannar vi en bit ner och vilar oss en stund innan vi ska åka vidare.
Jag tar rygg på Philip Harlaut för att få lite utmaning. En följa John genom snö, mellan träd och över snövallar. Han svänger av och jag kan inte låta bli att dra på lite. Siktar rakt ner i fallinjen mellan de små fjällbjörkarna och får upp farten bra. Flyter lätt fram på nysnön som föll under natten. Vill inte sluta. Men insikten om att jag inte vet var jag ska får mig att stanna.
– Bra kört, hör jag Philip Harlaut ropa bakom mig.
Vi väntar in de andra och sen kör vi vidare genom skogen mot skotrarna. Joakim, Philips kollega, möter upp. Han har lagat renskav över öppen eld. Ett perfekt avslut på en underbar dag. Men jag vill ha mer.
Andra dagen är det earlybird som gäller. Vi stiger upp okristligt tidigt och ger oss ut innan liftarna startat. Turen börjar med att vi går från Tott upp i pisten.
Det dröjer ett tag innan benen vaknar till liv. De är fortfarande lite trötta efter gårdagens tur och jag har hittat muskler som jag inte visste att jag hade.
När vi kommit upp en bit ser vi solen stiga i öster och vi svänger av ner i Susabäcken. Den följer vi till foten av Musberget. Där tar vi en paus och fyller på med välbehövlig energi.
Här sätts vi på prov.
Musberget är brant. Och vi ska upp för egen maskin. Vi sicksackar oss uppåt. Den där träningen som vi skulle få uppleva kommer nu som en käftsmäll. Kommer aldrig den där toppen snart? Är det inte meningen att vi ska klara av att åka ner också?
Inte tycks det bli flackare heller. Snart är det så brant att vi måste ta av oss skidorna och bära upp dem. När jag kommer över krönet är pulsen hög och svetten rinner i pannan.
Jag sätter mig ner för att vila lite och tittar ut över Åredalen. Tyst. Det är helt tyst. Jag tar några klunkar vatten och känner en inre frid. ”Tänk om alla människor kunde få uppleva detta”, hinner jag tänka innan mina dagdrömmar avbryts av Philip.
Han lämnar sina skidor bredvid mig och skuttar ner en bit i branten för att hjälpa några av de andra i gruppen. Karln verkar aldrig bli trött.
Gruppen delas upp på Musberget. Halva gruppen rundar ravinen, medan jag och några till fortsätter upp mot Lillskutan, 1 094 meter över havet. Den här gången går jag och Anders i täten i jämn takt.
Nu vill jag bara komma upp till toppen för att casha in min belöning. Minnet från i går, att blicka ut över orörd snö, har kommit tillbaka som en perfekt morot för den sista sträckan upp.
Väl uppe på toppen tar jag av mig skidorna. Skakar liv i benen som jag gjorde efter ett hårt träningspass när jag friidrottade för en massa år sen. Masserar låren och hoppas att de ska hålla hela vägen ner också.
När jag kikar över kanten och ser vad vi gått uppför känns min lilla massagerutin plötsligt onödig. Vyn av bred härlig offpist som smeks av den varma vårsolen ger mig den energi och glädje som krävs. Vi åker en och en.
Det är svinjobbigt och svinroligt samtidigt. Så som all träning ska vara. Det ska inte vara en plåga och något man tycker är trist. Benen håller hela vägen ner. Euforin i att än en gång få magisk åkning efter att gått upp som belöning tar oss ända ner till Fjällgården. Där möter de andra upp oss för en välbehövlig lunch.
Jag tittar ner på pulsklockan. 2 900 kalorier har jag gjort av med. Hur många hamburgare får jag äta då?
Jag bestämmer mig för att det får räcka med en. Men jag vill ha en stor cola till. Och en liten. Plus en efterrätt.
8 smarta turtips
Skidproffset Johan Jonsson delar med sig av sina bästa tips för den som ska ut på topptur.
1. skaffa rätt utrustning
– Var inte rädd för tech-bindningar. De ser små och veka ut. Men ser man på vilka proffsåkare som kör med dem så förstår man att de håller. Det finns också pjäxor med gåläge. Och det är inte bara för att man ska stå skönare på afterskin. Pjäxorna är väldigt bra om man ska gå lite längre på tur. Ha även ett par bra stighudar under skidorna. Välj inte för varma kläder när du går upp. Svetten riskerar att kyla ner dig när du sen åker ner.
2. Hyr en bergsguide
– En del åkare kan känna: ”Jag kan ju åka Väggen i Hundfjället rätt bra – så vad ska jag med en guide till?” Men det är inte riktigt vad det handlar om. Bergsguider har bra koll på snöläge och förhållanden, de åker där det är säkert. Dessutom får du mycket säkerhets- och tekniktips av alla guider.
3. Ha koll på säkerheten
– Har du hyrt en bergsguide nu? Bra! Om inte: skaffa koll på hur du går upp på en fjällsida eller en bergsvägg utan att det går en lavin eller att du utsätter dig för andra farliga saker. Det är inte bara när du åker ner det kan hända något.
4. Läs på
– Free skiing – How to adapt to the mountain av Jimmy Oden är en väldigt bra bok för alla som åker utför.
5. skaffa bredare skidor
– Var inte rädd för dem. Utvecklingen har gått framåt av en anledning. Vissa känner att en del skidor kan vara för stora, men det är så otroligt mycket lättare att åka puder med riktigt breda skidor.
6. Klä dig rätt
– Ha koll på underställ, mellanlager och skaljacka, eller dunjacka om du har det. Det är viktigt att hålla sig varm och torr hela dagen.
7. Snåla inte med pjäxorna
– Det är inte värt att ha ont i fötterna. Speciellt inte om du är på semester och bara är borta en vecka eller en weekend. Det är därför dumt att spara en tusenlapp på pjäxorna. Prova ut pjäxorna hos en bra bootfitter och formgjut en sula efter din fot.
8. Använd tekniken – på rätt sätt
– Ta dig inte vatten över huvudet, chansa aldrig för ett bra åk. Det har kommit väldigt mycket ny säkerhetsutrustning, men har man inte koll på hur grejerna fungerar när olyckan är framme så hjälper det inte att ha en massa gadgets. Många vaggas in i en falsk trygghet. Använd gärna dina säkerhetsprylar – men åk som om du inte hade dem.